det är det enda jag kan tro på och det enda jag inte behärskar

Nu när jag pratat med freden. Mer vred, argare. Jag menade inte alls så, tvärtom förstår du. Det jag önskar och det jag strävar efter är inte vad jag får så länge jag fortsätter drömma om dessa ormar. Så länge ormarna slingrar sig runt mina ben och armar och biter mig blå kan jag skrika hur mycket jag vill utan att det hjälper. Ett överflöd av vett har slagit rot i min hjärna, det växer ständigt. Det finns ingen strömbrytare, åskan kontrollerar allt här. Pang! SVÄRTA SVÄRTA SVÄRTA Var är jag nu? Jag vill inte baka sockerkaka jag vill inte plocka blommor. Men smaka gärna på mitt hjärta och dofta på min lycka.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0